Fyrtiosårskris på dalavis?!
Vissa får fyrtiosårskris och köper sportbil, skiljer sig eller börjar med botox. Själv startar jag företag och öppnar en webshop med prints på dialekter i Västerdalarna. Potato – potatis..? Har jag någon erfarenhet av företagande sen innan? Ehm..njeej, men jag känner nån som känner nån. Har jag byggt en hemsida någon gång? Räknas Lunarstorm? Har jag sysslat med bokföring? Monopol är typ samma va? Med andra ord är jag novis på det mesta. Så varför i hela havrehinken valde min hjärna att krisa på detta vis? Ptja. Jag har väl en barnslig tanke av att man både kan ha kakan och äta den, i alla fall ibland. Jag får fullständig panik av tanken att göra samma sak resten av mitt liv. Men jag vill ju för den sakens skull inte sluta med det jag till vardags jobbar med för det. Och den eviga frågan ”vad ska jag bli när jag blir stor?” ändrar sig från år till år. Så, 2024 blev tydligen året jag satte ner foten och bestämde mig för att göra lite tå hör. Lite av varje.
Kan en ha kakan och äta den?
Att det blev Potatoprints var lite av ett hoppsan faktiskt. Det är väl fördelen med just denna fyrtiosårskris. Jag dammsög instagram och började följa inspirerande kvinnor som lite grann hade kakan och åt den. Som ägde sin tid, som hade ett företag som jobbade dygnet runt åt dem, som kunde jobba från varifrån de ville. Men jag vill ju ha fötterna i två världar, vara lite egen och arbeta på en arbetsplats med kollegor. Därför passade ett digitalt företag med print on demand mig alldeles ypperligt. Jag har inget lager liggande, jag behöver inte tjäna in något jag köpt in, jag behöver inte posta något, det gör min leverantör åt mig. Kalasbra ju! Men själva namnet då? Potatoprints. Ja. Jag bor ju som sagt i Västerdalarna, och här odlas det potatis i tonvis. Jag är omgiven av dem (och kan äta tonvis utan att tröttna)! Tyvärr kunde jag inte starta chipsfabrik, men jag kunde i alla fall få in en potatis i företagsnamnet. Min tonårsson hade sedan bestämda åsikter om loggan. Det blev tillslut en finurlig potät med krona. En King Edward. Potäternas potät och standardsortiment hos grannen.
Jag ser med bävan fram emot de kommande åren. Inte för mängden arbete jag skapat mig, nej nej det känns bara roligt, utan för om det kommer en kris vid femtio också. Vi kan ju hoppas att det bara blir en sportbil då.