Men hân fan säg du?

”Vad fan är det du säger?”

Har du också ett CV där rubriken språkkunskaper finns med? Det har i alla fall jag. Modersmål svenska, hyfsat goda kunskaper i engelska, förstår en del tyska och franska.. förutsatt att de pratar som språkundervisningen i skolan. Men så slog det mig en dag. Modersmål svenska. Men Nåsmål då? Eller Malungsmål? Järnamål? Limamål är svårare, där får geniknölarna gnuggas hårt. Det måste väl ändå vara en liten fjäder i hatten att kunna förstå detta virvarrr av dialekter?!

En liten rolig historia i detta. Som just då kanske inte var det.
När mina föräldrar träffades på det glada 70-talet ställde en språkförbistring till det rejält. Som den gången min arma moder träffade sin svärmor i början av mina föräldrars relation. Min mamma är från Malung där ”jag” på mål är i. Min pappa är från Nås där jag är ”je”, medan i är ni. Min farmor, ursprungligen från Dala-Floda som lite liknar Nåsmål (men ändå inte såklart). Hon hade i alla fall bjudit på fika och reste sig upp och sa: Je ska väl diska je då. Typ jag ska väl ta och diska då. Varpå min mamma besvarar det med: hä kan i gärö. I hennes värld: det kan jag göra. I farmors värld: det kan ni göra. Stackars mamma. Det har berättats om en ytterst frostig relation innan denna uppenbara språkförbistring kom fram i ljuset.

Har vi lärt oss något av historien?

Keps med texten jag kan inte hålla käften på dalmål.
Som min far (4 år) sa i kyrkan: Jag kan inte hålla käften – Je kan int hâll käftn.

Njä. Min mamma gjorde ett liknande misstag med min då nya kärlek, numera make. Inte kring själva diskandet. Men, språkligt. Min mamma kan också svenska. Säger hon. Min man har rikssvenska/västmanländska som dialekt. Vid deras första möte deklarerade min mor ljudligt att hon skulle prata så han förstod hela helgen. Det tog mindre än 10 minuter, sen pratade hon malungsmål så det sjöng i hela sockna. Och kunde inte för sitt liv ändra på sig. Han lärde sig den dagen att bara nicka och le. Nu snart 18 år senare har det inte förändrats, möjligtvis att han lärt sig ord och fraser så leendena kommer på rätt ställen. Eller så har han helt enkelt gett upp och slutat lyssna.

Hm. Jag borde kanske ta reda på det.

Similar Posts

  • Var står du?

    När jag fyllde 19 år flyttade jag hemifrån. Långt hemifrån. Jag var trött på både Dalarna och småorter. Trodde jag. Det dröjde inte länge förrän jag, oavsett var jag bodde la till ”men jag kommer från Dalarna från början”. Känslan av att känna sig hemma, men ändå längta hem växte. Kanske känner du den också?…

  • Imposter syndrome?

    Den där konsten att göra reklam för sig själv är inte något som kommer naturligt i denna kulla. Det ska gudarna veta! Jösses Amalia, det är skriva-blunda-klicka på publicera varenda gång och sen planlöst vandra omkring en stund och ifrågasätta hela ens existens. Jag har verkligen fått jobba med mig själv detta år, med att…

  • Hej världen!

    Det här med att starta webshop var inte så bara det. Detta är därför ett prov-inlägg för att se hur det blir! Men vilka har hjälpt mig på vägen? Ptja. Nyföretagarcentrum NorraDalarna är en. Sophia på Handelsbanken en annan. Några extra tacktacktack måste jag ju skicka till:Min man Niklas för sparken i arslet (bildligt talat),…

  • Har du å fasin?

    Jag har tidigare skrivit en del om min fars förmåga att hitta ord och ordspråk. Jag har flera av dem uppskriva i min telefon för kom-ihåg. När jag frågade honom i höstas om han hade förslag på något kul till tryck tänkte han en stund och sa sedan ”ph som i sophink”. Vad betyder det?…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *