Var står du?

När jag fyllde 19 år flyttade jag hemifrån. Långt hemifrån. Jag var trött på både Dalarna och småorter. Trodde jag. Det dröjde inte länge förrän jag, oavsett var jag bodde la till ”men jag kommer från Dalarna från början”. Känslan av att känna sig hemma, men ändå längta hem växte. Kanske känner du den också?

Det dröjde till att jag skulle fylla 36 år innan jag med egen familj flyttade hem igen. Och inte till den ort jag växte upp, utan den där jag är född. För här känner jag är hemma. Mitt innersta, hjärtliga hemma. Min plats på jorden. Min lilla bit av evighet, som vårt bygdespel Ingmarsspelen beskriver denna lilla bygd. Här hör jag liksom hemma på något vis.

Det roliga i detta är att jag inte pratar någon dialekt flytande, inte min födelseorts eller uppväxtort. Men jag samlar på ord och uttryck och använder dem som strössel istället. Var jag än bott har det slunkit in den ena dialekten efter den andra, men ingen har riktigt befäst sig. Min man, som pratar ”rikssvenska” skrattar dock när jag säger att jag inte har någon särskild dialekt. Under alla år jag har bott borta, och under alla år vi känt varandra, har han upptäckt att så fort det stod ”Dalarnas län” på skylten ändrades något i mitt uttal. Orden kortades av, A:na blev längre, hejandet ersattes av nickar. Så utan dialekt verkar bara vara i mitt huvud. Så var står du? Har du ett hemma, och ett hem-hemma? Är du nöjd där du är? Pratar du fortfarande dialekt, eller är du en dialektsvamp som jag?

Så, har jag slut på uttryck i webshopen nu? Gud nej. Jag fortsätter samla. Har jag någon favorit?
ôm Gud vill ö don hâll är oerhört användbart, fånt vi si då säger jag säkerligen dagligen och pappas ”je kan int hâll käftn” är sammanfattningen på det hela. Om jag måste välja några.

Vart är fotot taget kanske du undrar. Det är min trädgård. Vildvuxen och magisk en septemberkväll precis när älvorna började dansa in över åkrarna här runtom.